Jag började rida på ridskola när jag var liten (första vändan var jag nog 4-5år) och på det spåret är det. Jag vet att jag slutade ett tag för att den lilla shetlandsponnyn Buseman slängde av mig i marken och jag blev rädd (han gjorde så ibland, haha)

Min mamma och pappa skilde sig när jag var 7år. Det var tufft, för alla. Min mamma har vart en sån jäkla fighter genom hela vår barndom och det finns ingen annan människa jag ser upp så mycket till! 

Jag visste att min mamma inte hade råd med ridskola egentligen (hon hade 4 barn och två respektive till mina äldre syskon bodde hemma - alltså 6 barn) ensamstående mamma med dubbla jobb för att få det att gå runt. 

Men hon insisterade på att jag verkligen skulle rida. Jag hade så ont i magen varje gång månadsavgiften skulle betalas och ibland släpade betalningen lite. Men mina lärare visste om det. 

När jag blev äldre så började jag cykla till ridskolan, eller gå på vintern för att mamma skulle slippa ta bilen. Efter ett tag så fick jag börja "jobba av" mina lektioner. Jag blev kompis med ridskolelärarens lillasyster (min bästa vän än idag ❤️) varje dag efter skolan så åkte eller gick jag till stallet för att hjälpa till. Vi mockade, tog in alla hästar, borstade inför lektionerna och gjorde höpåsar, la in foder och hö i boxarna, fyllde vatten och sen nattade vi efter lektionerna. I utbyte fick jag mina lektioner. Det kändes skönt i hjärtat att mamma slapp betala mer. Samtidigt som jag fick göra det jag älskade! 

På sommaren när ridskolan hade semester så fick hag rida hur mycket jag ville. Min favorit hette Ludde. En liten brun Shettis som var av den sura sorten, han bet ibland och tyckte inte om för mycket gos. Men jag tyckte så mycket om honom.

När jag var 11 så flyttade lillasystern och hennes mamma till Skåne. Hennes storasyster (ridskoleläraren) tog över gården själv. Jag var jätte ledsen såklart. Min kompis hade en ponny. En svart liten b-ponny som hon inte kunde ta med sig i flytten. Den hästen gick inga lektioner då hon var alldeles för het för det. Hon var verkligen galen. 

Familjen ville att jag skulle ta hand om henne. Jag skulle få ha henne som min egen och rida henne sp mycket jag ville. Här började det på allvar. Min lärare hjälpte mig så mycket. Hon visste att vi hade det tufft ekonomiskt men hon gjorde allt för mig! Min ridning utvecklades i raketfart och vi tävlade hela sommaren. Min underbara lärare följde med mig på tävlingar, hjälpte mig med träningen på hemmaplan.

Efter ett år ungefär så växte jag ur lilla Zorba. En annan tjej som red privatlektioner på gården hade en stor maffig d-ponny, Robin Hood hette han. En stor fin skimmel. Men hon var alldeles för liten för honom så under träningarna så bytte vi häst. Jag hade så lätt för avstånden och jag var (om jag för skryta) en väldigt duktig ryttare. Jag var helt orädd, red med lugn hand och var väldigt följsam. 

Efter ett tag så bestämde vi oss för att skaffa en foderponny. Mamma ville att jag skulle det, trots att det skulle kosta. Jag betalade ingen stallhyra, den jobbade jag av på gården. Samma sak med träningarna. 

Vi åkte och tittade på en D-ponny. En helt galen, oinridna häst som ägaren själv (en otroligt duktig tjej som tävlade fälttävlan) var rädd för. Trots att hästen knappt gick att sitta på, så tog vi med henne hem. Lilla Flippan (fly me). En nätt d-ponny. En liten fux som var otroligt fin. Men galen!

Första tiden hade jag hjälp varje dag av min lärare. Vi tog det lugnt och vande om henne med sadel. Tillslut kunde jag sitta upp korta stunder. Hon var tokig, men snäll. Bland dom första gångerna jag skulle rida henne själv så fanns ingen hemma på gården. Jag hoppade upp (fick ställa henne i ett hörn för annars fick hon lite panik) men hon blev rädd för något och skenade med mig. 

Hon var väldigt speciell och fick black out när hon blev rädd. Hon skenade och bockade med mig flera varv och jag tänkte att jag måste försöka komma av, hon slutar inte annars. Just då så lyckades hon bocka av mig. Jag for fram över henne och landade på sargen. Tog emot mig precis på svanskotan och jag låg som en hög i ena hörnet medans hon fortsatte springa runt. Vet inte hur länge jag låg innan jag tog mig upp. Det här är det värsta jag vart med om. När jag ställer mig upp så inser jag att jag faktiskt kissat på mig (det är sant) antar att det kan bli så om man får en riktig smäll?

Dum som jag är så ringer jag inte mamma, hon blir ju så orolig. Jag fick tillslut tag i henne och tog mig upp i sadeln. Jag hade inte så ont än utan kunde rida en stund. Bara för att "vinna". När mamma kom tillslut så var hon galen. Jag kunde inte sitta på en vecka efter det här. 

Efter den här smällen sp var det som en helt annan häst. Helt otrolig och hon gjorde sånna framsteg! Vi hoppade in henne och jag tränade lite ungtupp med henne innan hon åkte hem. Idag är hon fälttävlans häst. Lilla gumman! 

Efter det kom Mirabell. En fin connemara med ett hjärta av guld. Ägaren har ägt hennes mamma och mormor (idag har hon föl efter Mirabell också). En underbar kvinna som behövde hjälp. Hon hade en ryggskada som gjorde att hon inte riktigt kunde rida in Mitabell själv. Så hon fick komma till oss. Hon var motsatsen till min lilla röding. Världens latmask som inte gjorde mer än man bad om. Men vilken häst! Vi gjorde stora framsteg här också och när hon åkte hem så var hon en helt annan häst! Kvinnan äger henne än idag men hon är utlånad till en liten tjej nu. Även Mirabell har visat sig som en riktigt din allroundhäst och någon gång i mitt liv vill jag låna magen på den här underbara hästen  ❤️

Efter det blev det mycket i skolan ett tag. Jag hade ingen foderhäst men red många hästar. Bla min lärares helt underbara travare (som tyvärr inte lever idag) en riktig klippa som startade 1.30 hoppning och gick LA dressyr. Vilken kämpe denna hästen var 

Den här Herren var så rolig att rida. Och hopp ska vi inte tala om 🙊

Innan jag köpte Tarzan så hade jag en annan vbl kille på foder. En liten valack som var så rolig att rida. Även den här killen har i sina yngre dagar vart en liten hopp kanon. 

Därefter kom Tarzan och då vet vi ju slla vad som hänt. Vilken resa. Jag är så tacksam för alla fina människor omkring mig. Ett stort tack till min ridlärare, min vän, mitt stöd Anna. Utan henne hade inte det här vart möjligt. Och min fina mamma såklart. Åh jag är så tacksam för all hjälp och stöttning jag fått på vägen 🙏🏻🙏🏻