När jag levde tillsammans med mitt X så var jag väldigt stor. Sista året tillsammans var inte bra för någon av oss, vi mådde dåligt båda två men det tog tid innan vi bröt upp. Jag "gjorde slut" några gånger innan men kom tillbaks efter några dagar.. Tillslut var det han som bröt upp en gång för alla. Klart var jag ledsen, det var vi ju båda. Men mest var jag det för att jag skulle klara mig själv (vi blev tillsammans när jag var 13 så ingen av oss hade liksom levt själva innan..) först blev jag jätte deprimerad och gick ner från 76 till 68 kg, på några veckor. Jag tränade hela tiden när jag inte jobbade och åt inget. Kände liksom inte för det.. Kommer så väl ihåg en kväll när jag tränat så otroligt hårt att jag ramlade i trappen på väg till lägenheten, benen bar inte. Det säger sig själv. Jag åt knappt ingen mat och hinkade i mig red bull för att orka. INTE BRA!

Sen träffade jag lite hastigt min stora kärlek, inte alls något jag planerat men om mr right dyker upp så är det ju bara så liksom 😃. Jag mådde helt plötsligt såå bra, med min Marcus. Jag hade aldrig någonsin känt mig så hel, så älskad och så otroligt avgudad. Alla borde få känna sig som en prinsessa. 

Helt plötsligt BEHÖVDE jag inte äta för att må bra. Jag fortsatte gå ner i vikt ända tills jag var gravid. Tror jag vägde 60 kilo när jag blev gravid. Jag flyttade ifrån min sambo i december och blev gravid i oktober (snabba ryck, det gillar vi 😂). Jag hade alltså gått ner över 15kilo på 10 månader. Jag mådde så bra och kände mig så otroligt snygg. 

Under min graviditet gick jag upp jäätte mycket. Jag jobbade fram till v 34 och då vägde jag ca 72 någonting (gick upp 6kilo snabbt tidigt i graviditeten då jag slutade snusa..). Sen hände något. Jag slutade jobba, Marcus jobbade i Stockholm på vardagarna. Jag bara åt och rörde mig knappt.. Vägde mig dagen innan lillen föddes och vågen stod på 84 kilo. Haha, vilken jätte! Mycket var ju dock vätska.. Dagarna efter han föddes vägde jag 74. 

Gick snabbt ner till 68 kilo men som alla vet har vi haft det såå stressigt. Jag har legat kvar där helt enkelt. Jag har hamnat tillbaks i gamla vanor och äter lite för ofta goda saker. Jag har inte tränar ordentligt (förutom ridningen då) sen jag var i v.34 (Jag var hurtig och sprang och red fram till dess).

Men nu känner jag mig så motiverad. Alltså 8kg är väll inte världens grej! Såklart ändrar sig kroppen efter man fött barn. Men jag vill ner till 60 strecket igen. Bara för att liksom. Så vill jag ju såklart vara tränad och slimmad tills vi bestämmer oss för nästa barn, en graviditet är jobbig och jag tror att jag klarade mig så bra från alla krämpor just för att jag var i form innan. Jag mådde toppen nästan hela tiden och kroppen fixade det bra. Även en förlossning kräver ju sitt, alltså är det bra att ha lite grund styrka. 

Jag har aldrig någonsin kunnat springa. Jag har flåsat som en flodhäst och helt enkelt inte orkat, jag har ju gjort det ändå men vart döende efter varje pass.. Men nu helt plötsligt går det hur bra som helst, det är så roligt!! Så tränar jag tillsammans med en jobbarkompis ibland och det blir ju ännu roligare när man har sällskap. Mitt mål är att orka springa 5km och såklart att gå ner mina 8kg. Men det får ta den tid det tar helt enkelt 😊