Vissa dagar ligger M i soffan från morgon till kväll, han orkar inte göra annat (vilket är helt förståeligt!). Men det blir för tufft för mig att orka med allt. Jobba så mycket jag bara kan, sköta om hästar, barn, hem, hus och allt runtomkring själv. 

OM vi skulle bo kvar så är liksom prio att planera trädgården och bygga stall, och det klarar han inte av. Att leja bort blir alldeles för dyrt. Även gården över lag behöver omsorg och jag kan inte göra allt själv. Sen är huset tyvärr för litet för oss, inte i dagsläget kanske. Men vi vet att vi vill skaffa syskon till lillemann om några år och då får vi inte plats. Samma sak där. M klarar inte av att bygga ut eller bygga om själv och det blir för dyrt att leja..

Därför är det liksom ganska verkligt nu att vi behöver flytta till större. Och att köpa en ny gård finns inte heller på kartan just nu. 

Jag kan verkligen inte se mig själv i en villa i samhället, men har insett att det nog är det som behövs. I alla fall under några år.. 

Mest för lillemanns skull. Nära till andra barn (här finns inga inom flera km radie det bor bara medelålders par runt omkring oss). Lekplatser i närheten och alla våra nära och både min syster och M's syskon med familjer bor där.

Sen får man även se fördelarna! Jag måste alltså flytta på Viktor. Då är mina krav att det ska finnas ridhus och bana. Vilket gör att våra utvecklingsmöjligheter ökar avsevärt.

Världens längsta inlägg med massa babbel. Trots att jag inte är någon "stadsmänniska", inte ALLS faktiskt. Jag vill bo på landet med skogen intill, massa djur på gården och skitiga stövlar att kliva i när man ska gå ut. MEN för min familjs skull så känner jag att det är värt ett försök. Man är ju faktiskt inte fast sen. Trivs man inte kan man flytta.. Vi ska till och med på husvisning nästa helg. Innan det har vi bokat möte med banken. Spännande 😊