Jag minns att jag någon gång skrek "Jag orkar inte mer, jag vill till mamma!". Haha, vad rolig man är va.

Mina värkar avtog vid det här laget. Dom kom med fem minuters mellanrum och varade inte mer än 30sekunder. Då hinner man inte med riktigt. 

Bebisens hjärtljud började bli sämre, så det sattes på elektroder på hans huvud, för att dom skulle få bättre kontakt. Det syntes på hans hjärta att han tog ganska hårt på förlossningen. Hjärtljuden blev inte bättre.

Som bestämde sig för att sätta en bedövning inne på livmoderväggarna, det här gjorde ondare än alla krystvärkar tillsammans, fy sjutton! 

Snabbt därpå hörde jag någonstans långt bort att läkaren skulle tillkallas. Det blev direkt fullt med barnmorskor och läkare i hela rummet och dom sa till mig "nu måste bebisen komma ut Sofie". Jag förstod att det verkligen var på allvar nu, läkaren började förbereda för sugklocka, men så helt plötsligt vid nästa värk så kände jag att nu jävlar, skärp till dig Sofie! Så innan sugklockan sattes på, så fick jag världens jäkla kraft. Och med hjälp av en barnmorska som hängde på min mage (där hade hon hängt ett tag) så föddes våran underbara lilla son. Han kom ut med navelsträngen två varv runt halsen och var blå. Men snabbt efter att han "befriats" så skrek han som en frisk liten bebis, herregud vilken lycka!!

Världens finaste unge föddes 12.01

Alltså hade jag legat med krystvärkar över två timmar. Men fy så värt det. Som alla säger så försvann all smärta stunden han kom upp på mitt bröst, allt bara rann av mig.

Min älskade sambo var så himla duktig hela tiden! Det hade aldrig gått utan honom, min fina fina älskling.