Min sambo skadade sin arm i november -12. Han trillade genom en ruta och skar upp hela sin handled, från handflatan upp på halva armen. Ungefär 60 procent av nervstammen i armen skars sönder. Sviterna av det här är många. Han har opererats flera gånger och det blir inte bra. 

Nerverna hittar inte rätt. Han har ingen känsel i stora delar av handen och petar man på ringfingret så känner han det i långfingret. Jobbigt läge.

Men det jobbigaste är hans nervsmärtor. Han har vart sjukskriven i flera veckor nu. Han kan inte göra något alls, han kan inte ha hand om Jack själv heller. Han klarar inte av det helt enkelt med allt bärande. Det är tufft. 

Han träffade sin läkare i går och fick till svar "det finns inget mer vi kan göra, det finns inga andra mediciner att prova". Han äter idag starka nerv mediciner som knappt hjälper, dom tar udden av smärtan men han har ändå konstant ont. Av medicinerna blir han dåsig och vågar inte riktigt köra bil. 

Det här gör att jag tyvärr måste byta jobb. Nu jobbar jag mest kväll och helg. Det ger bra med pengar för OB tilläggen. Men det funkar inte. Hans smärtor kommer säkert gå upp och ner, ibland kanske han är pigg och relativt smärtfri. Ibland kommer han säkert vara sängliggande. Då kan han inte ta hans on Jack själv. Jag måste alltså få tag i ett dag jobb. Måndag till fredag 7-16 typ. För att kunna ha Jack på dagis bär jag jobbar, och för att jag hela tiden ska finnas till hands. 

Det är mycket nu helt enkelt och jag känner mig slut, faktiskt. Mest för att jag tänker på familjen och framtiden. Kommer vi ens kunna bo i hus? Minner jag orka med att sköta en hel gård när det är som jobbigast för min sambo? Sköta hemmet, barn, hästar, jobba heltid och samtidigt försöka hålla humöret uppe och ta hand om min älskade sambo? Tankarna är många, men vi lever för stunden helt enkelt. Allt löser sig liksom.